Jag önskar att det skulle finnas en ande i en flaska som skulle kunna uppfylla en önskan och förflytta mig en sådär 20 år tillbaka i mitt liv för en kort stund. Bara för att ta en titt på min egen barndom som ligger så långt bakom mig. Till den tiden då man hade vänskapen på en annan nivå mot vad det är idag som vuxen. När man lätt kunde samlas ett gäng fnittriga tjejer sjunga in på kasetteband och riktigt roas av en så enkel grej. Det är med en tår i ögat jag tänker tillbaka på allt roligt som vi haft. Sen kom DEN dagen och det var den värsta dagen i mitt liv och det var dagen vi slutade i 9:an

Jag tror aldrig jag har gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjorde då. Helt plötsligt försvinner alla klasskompisar och sprider ut sig och inget kommer någonsin att bli som förut. Tryggheten i det vardagliga försvinner man förlorar sina vänner som man haft i så många år och man förmodar att man aldrig kommer att ses igen. Man får börja om på nytt men nu med tyngre börda för man ska förbereda sig för vuxenlivet. Vilket innebär familjeliv arbete tonvis med räkningar och ett försök att behålla ungdomen vid liv så gott det går med rynkor gråa hår och bilringar. Efter massor av år funderar man på hur gick det igentligen för alla klasskompisar vad gör dom nu för tiden?

I lördags hade vi klassfest på Karlssons i Jönköping, efter alla dessa år var det fantastiskt att träffa sina klasskompisar och insåg att en del inte hade förändrats det minsta. Enda skillnaden var att alla hade blivit så himla fina och stiliga, snygga helt enkelt =) Nog för vi var hulliganer på den tiden men klassen var den bästa av den bästa. Jag är stolt över klass 9B