Äntligen säger jag bara.. Har varit på Varbergs sjukhus hade tid där idag på kirurgmottagningen, för min hängbuk jag fått efter viktnedgången (ja den hänger fast det syns ju inte under kläderna) Jag trodde jag skulle få sitta och gråta nån timme pga av min mage. Men det tog 5 min då läkaren konstaterade att magen skulle väck. Fy vad illa jag mådde när han satt o tog i magen som bara lixom hänger där. Plus att det satt en kille till och kollade på. Men dom har nog sett många hängbukar i sina dar.. Men eftersom man endast kan göra denna operationen en gång så måste det bli ett perfekt resultat och jag måste gå ner några kilo. Han berättade hur dom gör och att man fixar ny navel och grejer om jag fattade rätt. Nu ska jag kämpa och kämpa dom här kilona. Sen när jag började närma mej vikten han ville jag skulle ha, skulle jag ringa kirurgen och dom skulle ta in mig direkt. ÄNTLIGEN bara vetskapen om att jag kommer få bort den här äckliga magen gör mig så LYCKLIG ( Cicci pompisen, du förstår vad jag menar) Sen den som känner mig vet ju att jag för det mesta alltid har kameran i högsta hugg. Man vet aldrig när det dyker upp ett tillfälle då man behöver en kamera. Går förbi en soffa på sjukhuset. Vad ser jag om inte Jehovas tidningar vakttornet utslängda därpå. Jag bara måste ju sätta på telefonen och fotografera =)

...Det kom jag fram till denna efterlängtade fredagseftermiddag. Jag städade ur mitt skåp innan jag åkte hem, det såg ut som om det farit runt en orkan där inne. Vad ser jag under all skit? Jo.. när jag hade samlat ihop alla pennor som jag slängt in bara sådär varje fredag när jag tagit ur dom ur jobbarbrallorna. Ser jag till min fasa att pennhögen vuxit till ett berg. Sådär blir det när man stoppar på sig en massa pennor utan att tänka sig för när man ska fylla i sin tidrapport.  

Jag är en kleptoman helt enkelt! Hjäääälp

    
       

Jag 1989

Det är snart 18 år sedan vi slutade nian, tänk vad tiden går.. Vart blev alla av? Vad gör och vart finns alla? Jag var uppe på vinden för ett tag sedan och hittade en massa foton sedan skoltiden. Vänner man hade glömt bort, och vänner som man inte ens minns man hade lekt ihop med. Minnet sviktar antar att det beror på ålden.

Hittade även mina gamla dagböcker sen i början av 80- talet, jag bläddrade blad för blad och lät mig föras tillbaka till tiden då var man var liten och det inte fanns så många måsten som idag. Det tog några timmar att läsa igenom, men man minns det som om det var igår när man läser vilka galenskaper vi hade för oss. Ett gäng med ungar som sprang omkring i betongöknen på Råslätt i Jönköping. Stadsgårdsskolan livligaste klass som fick byta ett antal lärare genom åren tills vi kom upp till högstadiet, det var då vi fick Stig Gustavsson, det var han som fostrade oss genom dom tre åren så gott det gick. Hejja Stig du var bäst! På Facebook har man hittat en del gamla klasskamrater och och man delar sina minnen från förr. Minnet av när de Coola killarna i klassen gjorde "Pålen" på de yngre killarna som började i högststadiet, var det nåt liknande inspark ? Eller var det bara nåt som skulle ge högre status haha.. Samtidigt som man ser dom springa och kasta suddigummin. Säga vad man vill men nån mobbing, kan jag inte minnas förekom?

Jag minns när vi hade fest i "Röda stugan" då var vi inte gamla i mellan stadiet skulle jag kunna tro, det var nog där vi hade våra första "tryckare".Och man var kär i den där speciella killen som man inte vågade fråga "chans" på.. Det var då när Samantha Fox Tone Norum och Herreys och Style ruled i popsvängarna...

 Jag minns att Jari och jag samlade grodor och hade i skolbänken. Vi satte fast knäckebröd med smör under borden i matsalen i 6:an. Jari kunde inte hålla tyst när mattanterna kom till klassrummet utan erkände och vi fick skura bord en halv dag.Twist var en favorit bland tjejerna i klassen.(Helst skulle man ha träskor och en nyckelknippa hängandes i jeansen, det lät så kul när man hoppade då) vart har det tagit vägen, det ser man sällan numera. Rullpingis, hoppa kråka och "rutan" Rutan ser jag fortfarande mina egna barn spela på skolgården med lite andra regler. Vi lekte "röda vita rosen" och hamnade både på tak och mer därtill. Vi byggde kojor och delade in oss i olika läger.. vi var massa ungar och jag minns inte nån direkt osämja. Man var väl ute mycket mer förr när det inte fanns internetuppkopplade datorer och tv spel.

Det var på den tiden man var så himla glad när mamma sa vi skulle hyra en movie box på videobutiken, tänk vilken lycka när det skaffades en egen videobandspelare till familjen. Sen kom Nes nintendot det kunde man hyra och spel till också. Ush jösses det låter ju nästan som om man vore född på stenåldern. Men nu är man ju omringad av datorer playstation Ipods och dvd spelare. Så om man tänker tillbaka så uppskattade man nog det man knappt hade tillgång till, mycket mer förr. Det som idag är en självklarhet för mina egna barn då dom tror jag skämtar när jag berättar att när jag var liten fick vi hyra en VHS spelare. Dom vet ju inte vad en VHS spelare är idag.

Jag minns min och Malins  första utflykt, då var vi inte gamla, det var till Grännas lekplats vid Vättern, det var en utflykt som tog hela dagen. Där satt vi och frös i klätterställningen, drack varm oboy och åt ris, bearnais sås och köttfärsslimpa, vilken kombination.. Jag var med Malin och hennes föräldrar nere i Laholm, vi sov i dom där grottorna i Höör och det var världens oväder.(jag har kvar korten) Vi blev osams som satan i en sån där par cykel vi cyklade på nere vid stranden. Våra gröna Barbiedocksväskor var med oss vart vi än gick, jag har aldrig fått mina barn att leka med barbies. Men du och jag vi var nog Barbies största fans. Jag minns att du alltid skulle låna mina galaklänningar som var köpta på torget i Jönköping, de var dina favoriter den gula och den gröna. Jag minns åxå när vi gjorde slut som bästisar. Men det dröjde inte länge förräns vi var tillbaka i det gamla vanliga igen, Att sluta skolan var nog den värsta dagen i mitt liv, jag grät, det var nu man skulle skiljas från sina vänner efter så många år tilsammans..

En sak är säkert minnen från förr kommer alltid finnas kvar inom mig

Strumpor som försvinner spårlöst och är borta för evigt. Vart tar dom vägen? Jag tror jag blir tokig på alla dessa strumpor. Hur lyckas dom försvinna i tomma intet? Hur man än bär sig åt är dom spårlöst försvunna. Finns det någon som forskat i detta strumpmysterium? Det måste finnas någon som kan ta på sig ansvaret för att lösa detta stora problem? Ett problem som många har inte sant? Även du kanske letar och letar efter den andra strumpan så det blir ett par, men den finns INGENSTANS!!

Börjar misstänka att man kanske har en strumpätande tvättmaskin, men varför käkar den bara ena strumpan då och inte tar den andra på samma gång? Nu har man en överjäst ica kasse med omaka strumpor som inom snar framtid kommer att gå en trist framtid till mötes..

Ge tillbaka våra strumpor!!!!!!!!!!!

Nu ska du få höra..Glad i hågen att det är fredag har man varit och handlat och på väg hem. Väl när jag har parkerat och ska gå ur bilen så lägger jag världens vurpa på gräsmattan, det var glashalt jag låg och kravlade i snön i min jacka som kändes som om jag var i en åls skinn. Det enda jag kunde tänka på var:
 herre gud var det någon som såg mig?
Jag stirrar runt på gatan men det såg tomt ut. Jag reste mig upp fort som fan och hoppades att det inte satt någon fönstertittare någonstans när jag var så nära döden på min egen tomt. Knät värkte och jag fick halta mig till grannen för att fråga om han kunde låna mig två kronor som fattades till frallorna som kommer i brevlådan i morgon. Jag berättade om händelsen för min granne som flabbade och han sa han skulle kolla ut genom fönstret om jag möjligtvis skulle trilla igen när jag tog ur påsarna ur bilen, det skulle varit kul tyckte han. Nej jag måste nog gå på rehabiltering och sjukgymnastik massage och en massa annat samt behövs nog en sjukskrivning på en månad eller två. Kanske även behöver en kontakt med kurator om den traumatiska händelsen. Funderar på om jag kan kräva skadestånd av mig själv så jag tjänar en hacka? 



Sedan utövade jag barnarbete på Johanna som fick fixa tacosen. Nu sitter jag här i soffan med mitt onda knä under täcket och tycker lagom synd om mig själv. En sak är säker....Imorgon ska jag sova tills jag vaknar...

Jag fick en flashback när jag hittade en gammal telefonräkning och kom att tänka på den gröna mynttelefonen. Man tjuvringde för sina 25 öringar 50 öringar och 1 kronor till folk med roliga efternamn ( vem har inte ringt till Storm och frågat om det stormar och bett dom hålla i hatten?) konstigt nog var telefonkatalogen för det mesta hel, och så stod man där några stycken inklämda i telefonkiosken och fnittrade, vilket nöje alltså :) Hur många gånger tryckte man inte på SOS knappen och sedan sprang därifrån i tron om att dom skulle få fatt i oss. Hade man tur när man gick runt bland telefonerna i jakt på några ören så kunde man hitta en slant.