.....Danssteg om man som jag lider av danssjukan sa min vän  Cecilia, när hon dansade in genom min dörr i en ringdans av intakta steg. Jag fick en prydnadsbuske med väldoft, som hon tyckte skulle passa in i mitt hem med engelsk stil. Vi möttes på ett Japanskt snabbtåg mellan Tokyo och Osaka. Det var på den tiden jag jobbade med OTS = Ostindiska Tonsvalans Säkerhet.

Jag tänkte tillbaka på då hon var i fångenskap av en kvällssekt i USA som paralellkopplade grenledningar och odlade finskuren piptobak. Där fanns massa konstiga snubbar och jag var tvungen att få henne där ifrån. Jag tog mig till det stora landet och skaffade mig en takburen automobil med minst fyra platser. Jag fick tvångsskaffa tre modiga sjömän på vägen, som alla föll som en fura, när jag spelade en populär dagsaktuell melodi på min japanska långflöjt av bambu.

Vi hittade Cecilia sittandes i hög strutliknande hatt ritandes fyrkanter i kvadrater. Omringad av sektens söner och avkomlingar som ritade sjuhörningar.

I ena hörnet satt den "vise" (även kallad Mackfir) som hade planer på att sprida sina manliga könsceller och ville ha Cecilia som sin 12:e hustru. Han hade en sjukligt förstorad tunga och en fördärvbringande blick. Jag sa att jag hade adelstitel som gruvmätare i Sverige. Jag såg att han spände sin tuggmuskel. Men efter jag hade erbjudit honom majsstärkelse och fin Egyptisk bomull, gav han upp hoppet om att dela arvsmassa med Cecilia. Jag fick henne tillbaka välbehållen men hon led ett bra tag av seperatism. Men i sin sinnevilla har hon börjat på sin helgonbiografi och leder också en grupp i polsk dans...

Slutet gott... allting gott!

© Jessica