När det är dags att vandra vidare
Vi föds och vi dör så har det ju alltid varit och kommer så förbli. Man kan ju undra vart man hamnar efter man har lagt näsan i vädret och lämnat jordelivet. Det är ju faktiskt ingen som vet förrän den dagen kommer. Man får väl hoppas att man inte kommer en trappa ner iallafall till han med horn om han nu finns. Det man som död inte är medveten om är allt som kommer efter. Allt som måste göra avslutas och fixas. Man får hoppas att man har någon som tar hand om allt när det är dags. Själv hoppas jag att man ställer till med en riktigt trevlig fest och har kul när jag tjillevippen. Men man har ju ett förflutet, ett hem en massa saker på lager som man samlat på sig under en livstid. Allt måste ju ta vägen någonstans och det är kanske inte säkert någon vill ärva allt. Antingen kör man allt till tippen eller så låter man någon annan ta hand om det. Det finns de som exempelvis bohagstjänst som hjälper till med dödsbo i Skåne. Varför göra mer än man behöver. Man har nog med att sörja den man mist. Kan ju vara skönt med hjälp med städning av boendet till den anhörig med och ha mer tid till annat.