Inte klokt vilken upptagen person man har blivit, jag förstår att du har saknat mig men jag har haft massor att göra och jag förstår inte hur jag har hunnit med att arbeta. Här kommer en liten resumé från mitt händelserika liv:

Var och badade med kidsen igår eftermiddag det var varmt så in i.... Så varför inte då passa på att leka säl i vattnet och svalka av sig lite?

Sen kom Linda och installerade min fiberlina och bredbandstelefon fattar inte hur hon redde ut det här med alla sladdar och kopplingar hit och dit. Jag antar att hennes hjärna innehåller mer än man kan tro? En IQ badboll kanske innehåller en massa nyttig intelligens? Jag själv hade nog aldrig rett ut det. Tack Lindis

Så har man själv blivit drabbad av varsel. Jag som flera tusen andra har fått lämna sitt jobb. Jag och många andra på min arbetsplats gick igår. Det lustiga är att det känns som en befrielse, det känns som om jag suttit inne flera år och äntligen sluppit ut ur fängelset. Som om en sten fallit från mitt hjärta och jag helt plötsligt kan andas igen. Jag tror att detta var det bästa som kunde hända mig. Idag fick jag sova längre, jag tog en lång frukost, jag kände inga måsten. Detta var en dag som inte var som en vanlig dag. Jag var hemma då andra jobbade. Jag slipper nu ångesten i slutet efter varje helg då man ska gå tillbaka till ett ställe som man igentligen avskyr, som så många avskyr men döljer för man är tvungen att gå till platsen för att tjäna ihop till sitt leverbröd. Alla behöver vi ju lön för att överleva. Men när man är så inne i sitt vanliga inrutade liv så tänker man ju inte på att de är klart att det finns något där ute som bara väntar på en. Något som är så mycket bättre än det man har offrat sina senaste år på. Har du en gång varit nere i helvetet så förhoppningsvis finns det bara ställen av den bättre sorten att komma till. Jag är glad att jag inte låtit mig trampas på, jag kan iaf gå rakryggad för jag har sagt mina åsikter och tänker inte krypa undan som en skrämd katt. Jag tycker däremot synd om mina fd arbetskamrater som i fortsättningen ska jobba kvar. Jag hoppas att dom kommer att ha det bra i fortsättningen. Vi som varslades igår träffades idag för ett möte med Adecco personliga coacher, det var en fantastisk kvinna där, tänk om alla hade varit som hon vilken perfekt värld vi hade haft. Jag ser bara positivt på det hela. Jag är fri nu jag slipper att vara iakttagen jag behöver inte bära min klump i magen längre. Jag känner en saknad till dom få av mina arbetskamrater som jag verkligen tycker om som är kvar, men dom är ju bara ett telefonsamtal bort. Jag har försökt att peppa mina arbetskamrater så mycket jag har kunnat. Dom är värda så mycket mer än att sörja en arbetsplats som dom igentligen aldrig har trivts på, men som givit dom mat på bordet. Jag ser positivt på framtiden, jag fick höra idag att det finns stora förhoppningar för mig och att jag sprudlade av glädje och dessutom att jag är snygg vad kan man mer begära, nu siktar jag på ett nytt jobb :)

Jag önskar att det skulle finnas en ande i en flaska som skulle kunna uppfylla en önskan och förflytta mig en sådär 20 år tillbaka i mitt liv för en kort stund. Bara för att ta en titt på min egen barndom som ligger så långt bakom mig. Till den tiden då man hade vänskapen på en annan nivå mot vad det är idag som vuxen. När man lätt kunde samlas ett gäng fnittriga tjejer sjunga in på kasetteband och riktigt roas av en så enkel grej. Det är med en tår i ögat jag tänker tillbaka på allt roligt som vi haft. Sen kom DEN dagen och det var den värsta dagen i mitt liv och det var dagen vi slutade i 9:an

Jag tror aldrig jag har gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjorde då. Helt plötsligt försvinner alla klasskompisar och sprider ut sig och inget kommer någonsin att bli som förut. Tryggheten i det vardagliga försvinner man förlorar sina vänner som man haft i så många år och man förmodar att man aldrig kommer att ses igen. Man får börja om på nytt men nu med tyngre börda för man ska förbereda sig för vuxenlivet. Vilket innebär familjeliv arbete tonvis med räkningar och ett försök att behålla ungdomen vid liv så gott det går med rynkor gråa hår och bilringar. Efter massor av år funderar man på hur gick det igentligen för alla klasskompisar vad gör dom nu för tiden?

I lördags hade vi klassfest på Karlssons i Jönköping, efter alla dessa år var det fantastiskt att träffa sina klasskompisar och insåg att en del inte hade förändrats det minsta. Enda skillnaden var att alla hade blivit så himla fina och stiliga, snygga helt enkelt =) Nog för vi var hulliganer på den tiden men klassen var den bästa av den bästa. Jag är stolt över klass 9B

Söndag, fattar inte vart helgerna tar vägen sedan en Tysk kom in i ens liv.. Vaknade runt 8 att Rasmus som vanligt påpekar att han ska sätta på tv:n och kolla på barnkanalen. Jag var mitt i en dröm att jag hade träffat den mest perfekta mannen och det var mannen i mitt liv, det är det enda jag minns och jag kan då glömma det hela för han finns ju som sagt bara i min senaste dröm. Vad gör man när man vaknar upp och inser att personen överhuvudtaget inte finns och att man som vanligt polar säng med sin kudde? Sen iväg till Anke och drack kaffe vidare till vattenfallet och sedan fika vid stallet..Vips, dagen är slut! Gårdagen ägnade vi till skitsnack rakpermanent på Tyskt vis som faktiskt funkar hur otroligt det än låter med hemmanent och vetemjöl. Grillade och åt senare våfflor. Tog sedan med Anke & kidsen till Lindekullen och förklarade att hit skulle vi på midsommarafton, dansa runt midsommarstången. Jag sjöng snabbt lite sånger och dansade runt och hennes min gick inte att ta miste på då hon såg helt förskräckt ut. Antagligen var det pga av mina snygga moves eller min extremt klockrena sång i form av tre små gummor! Hon sa sedan att när den dagen kom skulle hon faktiskt gömma sig och kolla när dom galna svenskarna dansar då hon aldrig firat midsommar!